Chornobyl

Tjernobyl - 20 år efter katastrofen Visst känns det underligt, men en internetsökning på orden "chernobyl tour" ger flera träffar på resebyråer som arrangerar dagsturer från Kiev till Tjernobyl och dess omgivningar. Priset varierar beroende på hur många som är med i gruppen, men i runda tal brukar det röra sig om en tusenlapp inklusive lunch. Teoretiskt sett går det att resa dit utan guide, om man orkar tackla Ukrainas groteskt krångliga och ineffektiva byråkrati och skaffa de nödvändiga tillstånden själv. Den 26 april 1986 flög locket av Pandoras ask. Toppen på reaktor 4 i Tjernobyl sprängdes rakt upp i luften efter ett misslyckat säkerhetstest, och nära nio ton radioaktivt material drev ut och spreds över Europa. De sovjetiska myndigheterna mörkade olyckan i flera dagar. Sanningen kom inte fram förrän svenska experter slog larm om att strålningsnivåerna kring Forsmarks kärnkraftverk hade ökat, men att radioaktiviteten inte kom från Forsmark utan från Sovjetunionen. Ett dagsbesök - ingen fara! Det har gått mer än 20 år och Sovjet finns inte längre. Cancerfallen efter Tjernobyl skördade tusentals liv - exakt hur många är omstritt men FN har uppskattat siffran till mellan 4000 och 9000 - och många, många i Ukraina och Vitryssland lever fortfarande med följderna av katastrofen. Sköldkörtelcancer hos barn är den cancerform som ökat mest. Reaktor 4 är fortfarande mycket radioaktiv och de som arbetar med att bygga en bättre sarkofag runt den har ett farligt jobb. Men i området runt reaktorn är strålningsnivåerna nu så pass låga att det går att vistas där kortare perioder utan att behöva oroa sig för sin hälsa. Strålskyddsinstitutet i Sverige uppger att det inte är någon fara att åka på en dagstur till området. Packat & Klarts Jacob Wikmark och fotografen Mika Ojanen rullar mot Tjernobyl i en minibuss tillsammans med Noor och Tuul van Andel från Holland och australiern Peter Holmes, alla nyfikna på att se det så omtalade katastrofområdet. Jacob finner viss trygghet i att Noor är fysiker och expert på strålning - om han törs åka till området bör det ju inte vara någon fara. Området runt Tjernobyl är avspärrat i två zoner: en med radien tio kilometer och en med radien 30 kilometer. Vaktposterna kontrollerar att researrangören föranmält samtliga i bilen - glöm inte passet - innan minibussen får passera och komma in till Tjernobyl. Staden Tjernobyl (ryskt uttal; Chornobyl heter den på ukrainska) är i sig inte så märkvärdig. Fortfarande finns det en del folk och en del bilar på gatorna, eftersom människor arbetar med att säkra reaktor 4 och med att tillvarata kärnbränsle från andra reaktorer. Guiden Denis Zabarin håller en kort genomgång om vad som kommer att ske under dagen innan det är dags att rulla mot reaktorn. På vägen passeras monumentet till de 28 brandmän som släckte reaktorbranden den ödesdigra natten, och som fick stråldoser omöjliga att överleva. En skylt på statyn bär texten "Till de som räddade världen". "Tjernobylinterinform" heter myndigheten som har ansvaret för information kring katastrofen och vad som sker i området idag. På kontoret visas med hjälp av en skalenlig modell hur olyckan gick till, och en film beskriver det farliga arbetet med att kapsla in reaktorn. Den improviserade betongsarkofag som sattes upp direkt efter olyckan är full av läckor och riskerar att kollapsa helt. Förhoppningen är att kunna skapa en permanent lösning, en tät inneslutning som ska dras in över reaktorn på ett slags räls. Allt detta är naturligtvis intressant, men det är ändå svårt att koncentrera sig som besökare. För atom-monstret självt lurar precis utanför fönstret. Reaktor 4 tornar upp sig på andra sidan glaset och utsikten är rent surrealistisk. Få svenskar har klart för sig vilket enormt projekt Tjernobyl var. Totalt var det tänkt att här skulle byggas tolv kärnreaktorer, ett kraftcentrum för hela Sovjetunionen. Reaktor 5 och 6 höll på att byggas när katastrofen inträffade och står kvar halvfärdiga. Reaktor 4 är idag en grå kloss med en hög skorsten och en lyftkran utanför. Tjernobylinterinforms kontor ligger bara cirka 100 meter från reaktorn, och alla passar på att ta de obligatoriska "jag var där"-fotona, alltmedan geigermätaren piper ilsket av strålningen. Nivån ligger på ungefär 700 mikroröntgen, normal bakgrundsstrålning är cirka 15 mikroröntgen. Alla som arbetar med reaktorn jobbar i skift för att inte få för höga doser strålning, men ingenting kan ändra det faktum att detta är en farlig arbetsplats. Pripjat, en spökstad Höjdpunkten på turen heter Pripjat. Innan katastrofen var detta sovstaden för de anställda på kraftverket, som ligger bara tre kilometer från stadens centrum. Ungefär 50 000 personer bodde i Pripjat, som idag är obeboelig och lär så förbli. Staden Slavutich började byggas direkt efter katastrofen som en ersättning för Pripjat, och där bor idag de som arbetar runt Tjernobyl. Pripjat är en makalös upplevelse, en fullständig spökstad. Mänskligheten är helt utraderad härifrån. De boende här fick beskedet att deras evakuering bara var tillfällig, men så blev det inte. Fram till runt millennieskiftet var staden i stort sett orörd, men plundrare har nu tagit allt av värde från staden och lösöret har spritts och sålts vidare, säkert till köpare som inte har en aning om att det kommer ifrån en kraftigt strålsmittad zon. Trots plundringen är Pripjat en oförglömlig syn. Fortfarande sitter hammaren och skäran på hustaken och minner om Sovjet under kalla kriget. Egentligen borde Tjernobylkatastrofen ha kallats Pripjatkatastrofen. Pripjat var större än Tjernobyl och ligger betydligt närmare kraftverket - när reaktor 4 sprängdes var det full möjligt att se explosionen från många fönster i staden. Och känslan av undergång är ojämförligt större när man idag går omkring i Pripjat. En geigermätare är viktig att ha med sig eftersom det inte går att se vilka ställen som är mest strålsmittade. En tumregel är dock att undvika att gå på mossan, som kan vara starkt radioaktiv. Tiden har gått hårt åt byggnaderna och en stor del av dem är nu farliga att gå in i på grund av rasrisken. Några är stabilare och därinne kan man se hur färgen flagnar i stora sjok från väggarna, hur trapphus vittrar sönder och hur dammet lagt sig på golven. Här och där kan man fortfarande hitta en säng, en stol eller en sönderrostad taklampa. Varning för vargar... Ironiskt nog kan naturen utropas till vinnare i katastrofens kölvatten. Pripjat är idag övervuxen av grönska, en myggig blandning mellan stad och vildmark. Djuren har tagit över, fågelsång hörs hela tiden och det är fullt möjligt att möta vildsvin, vildhästar eller rentav vargar på stadens gator. Träden som gror i byggnaderna och på taken påskyndar husens förfall, och ju längre tiden lider desto mindre kommer att finnas kvar av staden. En av de mest suggestiva platserna i Pripjat är det nöjesfält som var tänkt att öppna vid förstamajfirandet bara dagar efter katastrofen. Här fick ingen någonsin roa sig, istället står pariserhjulet och slänggungan som tysta, radioaktiva minnen av det som hände här 1986. Och här, kanske mer än någon annanstans, känns det att det faktiskt finns en poäng i att besöka platser som hör till nutidshistorien. Det finns förvisso mycket att lära av pyramider och Vasaskepp, men Pripjat säger något om världen vi lever i just nu. Som ni fattar så har jag ett intresse för detta.Och det handlar om ett kärnkraftverk som sprängdes den 26 april 1986 i Ukraina"Chornobyl"