Det finns hopp för alla

ebr94
P25
Medlem

26 september 2011 17:29 | #1 ebr94

Tjo! Det här kan bli ganska långt, då jag tänkt skriva om mitt skitliv som jag hade och hur allting sedan ändrades på bara ett år, lyckades ändra helt på mig själv till den personen jag verkligen ville vara... mig själv!

EDIT: Det här blev en VÄÄÄÄÄLDIGT lång text, men ingen tvingar dig till att läsa, vill bara få fram att det löser sig till slut, oavsett dina problem :)


Jag vet inte riktigt hur jag ska börja skriva detta, vet inte ens om någon kommer läsa hela, men jag känner för att skriva av mig samt ge andra som går igenom en massa skit att det faktiskt finns hopp. På grund av mobbning och att mina föräldrar bara fick mig att satsa på skolan och fick mig att tro att allt i framtiden beror på skolan, skolan är allt i livet. De insåg inte att man faktiskt behöver vänner för att klara igenom skolan, eller så förstod de bara inte, att skolan och ungdomarna inte är som på deras tid. De visste om en period att jag var mobbad, jag kom hem gråtandes, jag grät mycket, jag var känslig, för att jag var osäker. Jag kunde inte styra det, ibland forsade tårarna bara ut, och jag gissar på att det var för all skit jag fick ta hela tiden. Alla jobbiga ord, som jag önskar varit slag istället. Orden fick mig att inse att det måste varit något fel på mig.

I alla fall, fick jag jag prata med lärare tillsammans med mina föräldrar på hur vi skulle lösa det hela. När skolan sedan inte kunde lösa det hela, ringde mina föräldrar till de personer som gått emot mig. Det var först efter det jag insåg att det var bättre att hålla tyst om allt, då allt bara blev värre när man berättade om vilka som gjorde saker mot mig. Nu pratar jag om mellanstadiet. Inte ha någon att stötta sig mot var inte kul, ensam på rasterna, ibland fick man vara med på lekar men då hände det ofta att de sa något om mig, eller om jag var "Han" i en kull-lek hittade de alltid på nya regler som jag inte kunde säga nej till, det slutade alltid med att jag satt ensam någonstans där jag givit upp hoppet, oftast gråtandes, sådan var jag.

Livet var skit, men samtidigt hade jag en vän, som samtidigt ibland gick emot mig. Men, grejen är den, att jag alltid älskat att göra förbjudna saker, saker som går emot lagen. Jag hade en vän som gjorde samma saker, jag drogs oftast till de personerna som gillade samma saker men hade föräldrar som inte brydde sig någonting, och på grund av mobbningen var jag osäker när jag var med flera, det var problemet. Blev snabbt av med nya vänner, den vännen jag hade, blev jag i 6e klass av med honom. Han började umgås med andra, som inte var lika konstiga som jag i sociala sammanhang.

Ensam igen då... Hela tiden frågade jag mig själv "Varför jag?" Sedan skulle man börja högstadiet, nya klasser, nya kompisar. Jag hade en kompis som jag lyckats bli kompis med i 6an, kommer inte ihåg hur, men vi blev bästa vänner. I 7an började vi umgås på fritiden, han hade samma intressen också, vilket var just att göra förbjudna saker, busiga saker, galna saker med mera. Hemma fick jag inte vara ute länge, därför "sov" jag ofta över hos honom, hans morsa brydde sig inte så vi var ofta ute väldigt länge och gjorde dumma saker.

Jag blev äntligen mig själv igen, jag vågade vara mig själv, men bara då jag var med max 3 personer. I stora grupper fick jag panik och förblev oftast tyst. Jag var inte så aktiv i skolan, jag var som mig själv helt enkelt, laid back, skolkade ibland, som föräldrarna ofta fick reda på och hände att man fick en massa jobbiga konsekvenser då. I början av 8an började man snattade i en stor matvarubutik, detta är något jag ångrar, för det förstörde hela mitt liv, jag skolkade mycket mer, chillade med polaren, lärde känna nya personer som man inte snackat med i 7an. Men då kom den dagen, då jag och polaren torskade och det blev ett jävla liv. Vi fick ta ett snack i ett rum i lagret med polisen, en civilsäkerhetsvakt, butiksansvarig med mera. Jag höll mig lugn, men jag var väldigt orolig över hur mina föräldrar skulle ta det. DÄR gick livet åt helvete.

Det var gränsen, morsan kom och hämtade mig och eftersom skolan låg nära sa hon direkt att jag skulle ta hem massa läxböcker, trots att jag inte hade något att plugga till. Helt ärligt. Fattade inte grejen... I alla fall, sedan åkte vi iväg, och hon pratade med mig länge, jag ville bara vara för mig själv. Det blev många långa samtal på kvällarna med föräldrarna och livet blev bara värre och värre. De tvingade mig att plugga varje dag för att skolan är viktig, jag fick inte längre umgås med min bästa vän då det är han som påverkat mig sade de. Men så var det egentligen inte, något de aldrig fattat. Allt beror på mig, det är sådan jag är. Jag blev tvungen att gå raka hem efter skolan, fick inte vara inne på datorn alls på två månader, var tvungen att vara så aktiv som möjligt på lektionerna, inte komma för sent. Det blev ett jävla liv om man bara kom 2 minuter för sent.

Det var i 8an, det livet fortsatte likadant, med bara plugg och sådant, ända intill slutet av höstterminen i 9an. Jag förlorade alla vänner, blev ensam åter igen. Blev tyst av mig, gjorde allt jag skulle. Fanns inte mycket annat jag kunde göra tänkte jag. Folk började ignorera mig igen, samma sak som hänt innan högstadiet. Jag orkade inte längre... Där kom det, jag funderade på självmord, och till slut pallade jag inte, jag tog ett rep, band fast det runt en grej och strypte mig själv. Jag kände hur allting domnade bort, hur det kändes som ögonen skulle flyga ut. Det var då jag tänkte på min familj, den smärtan de skulle få, de kommer få lida ännu mer än vad jag gjort. Så jag drog mig själv ut ur repet.

Jag fortsatte leva, trots all skit. Men så kom all ångest upp igen, depressioner som man själv fick gå igenom. Inte förstod mina föräldrar hur jobbigt jag hade det. De visste inte ens om hur mobbad jag varit. De trodde att mobbningen för länge sedan bara pågick någon månad eftersom att jag höll käften om det efter hur allt blev värre när de började ta tag i saker och ting för att hjälpa mig.

Bestämde mig för att jag ska försöka, det kanske blir bra någon dag, och jag vill ju trots allt leva vidare, att allt ska rulla på, men det är inte så lätt. Att kämpa är inte lätt, ingen har sagt det heller, men de gånger jag skrivit på sidor som biktme och så får man kommentarer som "Kämpa vidare, allt blir bra!" när man är där nere i skiten finns det inget hopp, när allt blir sämre varje dag är det inte lätt att försöka ta sig vidare, jag ångrade många gånger att jag inte tog livet av mig. Började planera självmord på nytt, men jag fortsatte leva vidare... Jag var ensam nästan hela tiden, min bästa vän, hade sedan länge börjat undvika mig då jag blev så tyst och tråkig, jag kunde inte göra något kul längre och jag förstår honom!

Balen ville jag inte ens gå på, men föräldrarna tvingade mig, inte fan visste de om att jag haft det skit och trots alla år med klassen känns det som att jag inte känner en enda jävel. Började ge upp hoppet allt mer, sista terminen i 9an var ett rent helvete. Min klass var stökig, jag var tvungen att ta allt seriöst, lektioner och komma i tid. Det var svårt. Min farsa tror fortfarande att om man kommer 5 minuter försent till en lektion två gånger på ett år så är det kört med betygen, att de sänks direkt.

Men alla de som skolkade ibland, kom sent för att de spelat fotboll och haft kul, lallat på lektionerna men visat sig aktiva ibland och gjort bra ifrån sig på proven. De fick bra betyg, många fick bättre än mig. Så varför allt plugg i onödan? Det fick mig bara att må dåligt. Jag är inte som min farsa, och inte heller som min morsa! Min brorsa har haft det lätt dessutom, en riktig naturbegåvning, allting rullade på för honom i skolan och så, därför trodde de att jag skulle ha det lika lätt! De trodde att min brorsa kämpade, fast egentligen hade han lätt för det mesta och många vänner som var som honom och hade likasinnade föräldrar. Något inte jag hade... Alltid haft det svårt med allt inom skolan...

Hur som helst, nu är jag 17 år och går i 2an i gymnasiet. Under 1an så lyckades jag få nya kompisar, och samtidigt vara aktiv i plugget. Fick bra betyg, men för hårt pluggande ända sedan 8an har lett till att jag inte orkar längre nu i 2an. Känner att jag kommer sänka allt, det går skit nu. Jag satsar på kompislivet istället.

Under sommaren lyckades jag bygga upp starka relationer med vissa kompisar, och i slutet av sommarlovet träffade jag en tjej, för bara 1,5 vecka sedan började jag umgås med henne, vi träffades mycket den senaste veckan. Sedan på lördagen, lyckades jag, det krävdes mycket mod, men jag kände mig så säker med henne, jag tog steget och berättade mina känslor för henne. Efter ett tag kysstes vi, och det var min första kyss som nykter. Var på några fester under sommarlovet och endast då lyckades jag få till något strul när jag var full. Det kändes helt otroligt, det steget jag tog, dagen efter myste jag med henne hela dagen och hon berättade hur hon aldrig skulle våga säga något, men försökt visa för mig att hon verkligen gillar mig.

Så, det var en ordentlig ändring. 1 år, och jag ändrades helt. Jag är mig själv nu. Skulle vilja försöka i skolan men jag orkar inte mer... Det är ett problem, sedan har jag flera andra men det kommer lösa sig. Jag har en bra motivation nu till det, och vet att det faktiskt finns hopp om förändring ändå!

En lång text, vet inte om nååågon kommer orka läsa, men ifall du gör det, ta inte livet av dig. Försök leva vidare, det är värt det, då det faktiskt finns hopp för alla!


pirka
P29
Moderator
Online

26 september 2011 17:41 | #2 pirka

Ska läsa ditt sen när jag ätit Ebr! Har själv sådana tankar och skit. Ska läsa sen!


BlackMan
P21
Medlem

26 september 2011 17:41 | #3 BlackMan

Tufft liv!


DrPepper
P22
Medlem

26 september 2011 18:01 | #4 DrPepper

Läste faktist hela texten och kan ju säga att ditt liv verkar inget vidare.... Men grattis att du fått det bra och lycka till med tjejen!:)


IronyFist
P28
Medlem
Online

26 september 2011 18:16 | #5 IronyFist

Läste (Läs: skummade) igenom hela texten. Ditt liv känns ju sådär lagom bra... Men jag hade självmordstankar på högstadiet ett tag så men kom över det. Hur vet jag dock inte... Men det var en helt klart läsvärd text!

Lycka till med tjejen förresten! :D


ebr94
P25
Medlem

26 september 2011 19:27 | #6 ebr94

Tack för uppmuntringarna :) Trodde faktiskt ingen skulle orka läsa.. I alla fall, för bara ett tag sedan lyssnade man på deppmusik och mådde skit, men fyfan vad bra det känns just nu för första gången på flera år! bigsmile Måste ju tillägga att jag faktiskt gråter av lycka nu, tror aldrig jag gjort det innan laughJag är en ganska känslosam kille så, fast att jag grät mycket förut när jag var mindre berodde mycket på att jag var osäker :/


Hehe, Pirka! Ett tag sen man var här på Jesper, men kände verkligen behov att skriva ner all skit och den vändning man varit med om, för att visa att det faktiskt kan bli bättre om man kämpar på, och här är det ju lite mognare folk än tex. biktme så man vet vem som skriver vad :) Skönt att vara halvt anonym, men inte helt, då man inte vet vem som skriver vad, kan bli jobbigt..

Och klart, måste erkänna att det är skönt med medlidande, att någon läser och förstår eller om man snackar ut. Det känns riktigt bra och blir lättare att gå vidare och kämpa mot problemen då :)


Sarkasm
P24
Medlem
Online

26 september 2011 20:14 | #7 Sarkasm

Alltid kul, att se hur andras liv ändrat riktning. För även om man inte nått botten, kan man känna behov av börja om, och glömma allt gammalt. Man hör samma visa om och om igen, och "det blir bättre" kan bli riktigt uttjatat. Däremot, kan en inblick i någon annans erfarenheter göra dessa ord mindre tomma ;)

Glad att det gick bra för dig tillslut, och att bitar börjar falla på plats! Hoppas också du får tillbaka någon typ av skolork, för framtiden även om det inte känns optimalt just nu. När man nått glädjen i form av kompisar, kan det vara lätt att skita i det som varit istället under de senaste åren, men hoppas det går bra med det också ;)


Bahera93
P27
Medlem
Online

26 september 2011 21:31 | #8 Bahera93

Jag blev faktiskt rörd när jag läste denna text, jag kunde helt enkelt inte sluta läsa. Du verkar vara ett typ exempel på en sådan som har haft ett väldigt tufft liv och verkligen var nere på botten så att säga, men att du har tagit dig upp och mår nu ganska bra va? Jag har absolut ingen aning vem du är men jag önskar dig fortsatt lycka med livet, tjejen, skolan, allt! Du förtjänar att må bra efter du har levt ett sådant liv en gång.


ebr94
P25
Medlem

27 september 2011 08:57 | #9 ebr94

Sarkasm: Så sant, alla kan behöva en ny chans och få börja om i livet!

Tack så mycket, och ja det hoppas jag också! :)


Bahera93: Det känns skönt när folk tar sig tiden att försöka förstå, sätta sig in i en annans situation, tack för att du tog dig tiden att läsa :) Yes, hade ett otroligt jobbigt liv, minnen som sitter kvar och kommer sitta kvar resten av livet. Jag har tagit mig upp nu för det mesta, och det har varit svårt då största delen av mitt liv har jag fått klara av det själv, utan kompisar. Det finns en del problem kvar, men det är definitivt bättre nu när man har tjej, och fler andra kompisar! :)

Tack för uppmuntringarna :)


Newfag
P23
Medlem
Online

27 september 2011 18:03 | #10 Newfag

Jag läste texten, och jag måste säga att du är väldigt inspirerande, jag förstår verkligen hur du känner dig.
Lycka till med ditt liv :3!


Elysian
P22
Medlem

6 november 2011 00:41 | #11 Elysian

Känner igen mig. Har också varit ensam ... 3 år på dagis, 3 år på förskolan eller vad man nu kan kalla det. Sen i lågstadiet fick jag 2 kompisar som jag brukade umgås med. Vi går fortfarande i samma klass men det är inte som förr. Mådde också skit i 6an och 7an, hade till och med en kniv vid strupen i 6an och var ganska säker på att jag ville göra det. Men sen tänkte jag på framtiden. Att det kommer bli bättre på första året i gymnaset, och det tror jag fortfarande. Och jag känner igen mig att föräldrarna inte bryr sig om hur många kompisar man har, och att dom bara vill att man ska plugga istället. Fortfarande inte bra, men har hopp om framtiden.


ebr94
P25
Medlem

10 november 2011 10:48 | #12 ebr94

Skrivet av Elysian View Post
Känner igen mig. Har också varit ensam ... 3 år på dagis, 3 år på förskolan eller vad man nu kan kalla det. Sen i lågstadiet fick jag 2 kompisar som jag brukade umgås med. Vi går fortfarande i samma klass men det är inte som förr. Mådde också skit i 6an och 7an, hade till och med en kniv vid strupen i 6an och var ganska säker på att jag ville göra det. Men sen tänkte jag på framtiden. Att det kommer bli bättre på första året i gymnaset, och det tror jag fortfarande. Och jag känner igen mig att föräldrarna inte bryr sig om hur många kompisar man har, och att dom bara vill att man ska plugga istället. Fortfarande inte bra, men har hopp om framtiden.

Allt löser sig, det kanske tar tid men håll hoppet uppe ändå! Det är bättre att hålla ut, tills du verkligen inte kan andas alls längre, tills du dör på annat sätt än på eget begär eller vad man ska säga!

Det går.. man kan lösa allt.. på ett eller annat sätt. Jag hade tur, finns fortfarande skit kvar i mitt liv som det kommer dröja länge och saker som kanske aldrig läker. Men jag har min flickvän nu, och har haft i en månad. Gamla problem har ersatts med nya, men det betyder inte att man ska dra sig tillbaks till skiten, fortsätt kämpa bara! :)


Darkknightofjesper
F33
Medlem
Online

29 november 2011 13:54 | #13 Darkknightofjesper

jag orkade inte läsa allt du skrev, lästa cirka två ord. det tips jag kan ge dig är att försöka lyfta ditt ansikte ett tiotal gånger varje dag, det kommer ge resultat och på så sätt kommer du vinna Fredspriset.


Skriva inlägg?

Logga in för att svara i tråden.