12 år mörkrädd.

Dovahking
P19
Medlem

19 januari 2013 00:59 | #1 Dovahking

Hej Jesper.nu! Detta har hållt på sedan jag var 7 år. Jag är extremt mörkrädd, fast ändå inte mörkrädd. Jag har inga riktiga vänner, eller direkt någon att vara med. Jag hatar att åka bort och vill bara stanna hemma med föräldrar, syskon.Jag tycker mest att det är irriterande att vara med någon annan i min ålder. Jag är väldigt fäst vid mina föräldrar, dom betyder allt för mig, jag skulle inte hitta någon anledning att leva utan min familj. Jag skulle hellre sitta 5 timmar och spela monopol med mina föräldrar än att gå till en fest och ha "Kul". Men jag tror att det är just det att jag är så fäst med mina föräldrar.. Jag kan verkligen inte sova ensam! Det är utom min värld. Om jag skulle vakna på natten och ingen är i rummet måste jag lägga mig nära någon, som på en matta i mina föräldrars rum. Men det är det att det känns inte som att min pappa riktigt älskar mig, och att min mamma är besviken på mig. Jag kan sitta i över en timme och gråta bara dom kritiserar något jag har gjort, och dom blir verkligen inte glada när jag inte har sovit i mitt egna rum på 5 år. Så jag har också blivit väldigt känslig på grund av det. Jag kan börja gråta hysteriskt om jag spiller mjölk på golvet osv. Jag kan vara ensam på dagen helt utan problem. Men om jag skulle vara ensam i mitt rum på natten skulle jag kunna få en panikattack. Om det är lite ljust när jag vaknar på natten blir jag lugnare, om det är helt mörkt så för jag panik. Annars tycker jag att det är mysigt när det är mörkt, jag klarar av mörkret lätt annars. Men om jag är ensam i mörkret så känns det som att jag ska spy. Det hjälper inte med nattlampa, för jag måste vara nära någon. Även om det är en tunn vägg mellan rummen så klarar jag inte av det. Men jag vågar ändå ibland inte gå och lägga mig i mina föräldrars rum för att jag blir rädd att dom blir arga på mig. Jag är inte den personen som blir arg när hen blir upprörd, jag har nog aldrig skrikit åt mina föräldrar. Jag gråter istället. Men jag blir också riktigt rädd att något ska hända dom. bara min syster åker nånstans en halvtimme bort så blir jag alltid rädd att hon ska krocka/Bli kidnappad eller vad som än kan hända. Denna tråden handlar inte bara om att jag är mörkrädd, för jag vet inte om jag ska kalla det mörkrädd. Ja. Vet någon hur jag kan fixa det här? att få ett vanligt liv, att vara social utanför hemmet, kunna sova i ett eget rum har alltid vart en dröm, men aldrig något jag har kunnat. Nattlampa hjälper inte, så jag vet inte vad mer man kan göra? Jag upskattar väldigt mycket om någon läser igenom hela texten och svarar. Tack för mig!


aquila
P14
Medlem
Online

19 januari 2013 18:49 | #2 aquila

Jag tycker du borde prata med kuratorn i din skola.

Edit:
Har du några vänner i skolan du umgås med?


protyd
F24
Medlem
Online

19 januari 2013 19:49 | #3 protyd

Du behöver inte sova en hel natt i ditt rum på direkten. Du kan alltid försöka stanna i ditt rum en timme extra, och sedan återgå för att sova hos föräldrarna. Om en du klarar av att vila en timme kan du (förhoppningsvis) öka det med en halvtimme till, och öka tills det inte blir något problem. Eller/och kan du prata med kuratorn. Fungerar det inte kan du annars pm:a mig för råd om du vill.


friteradkanin
P23
Medlem
Online

20 januari 2013 15:34 | #4 friteradkanin

Att gå i terapi borde hjälpa.


heloa
P34
Medlem

8 juni 2013 09:39 | #5 heloa

Lyckat, någon med namnet friteradkanin ger råd om terapi :D


Skriva inlägg?

Logga in för att svara i tråden.